Diabetes mellitus typ 2, tidigare känd som icke-insulinberoende diabetes mellitus (NIDDM) eller vuxen- eller åldersdiabetes, är en endokrin sjukdom som karakteriseras av högt blodsocker i samband med insulinresistens och relativ insulinbrist. Detta står i kontrast mot typ 1-diabetes, som innebär absolut insulinbrist till följd av destruktion av cellöar i bukspottskörteln. Typ 2-diabetes utgör cirka 90 procent av fallen av diabetes, medan de resterande 10 procenten primärt beror på typ 1-diabetes och graviditetsdiabetes.
Typ 2-diabetes beror på en otillräcklig insulinproduktion från betaceller i samband med insulinresistens. Insulinresistens, vilket innebär att cellerna är oförmögna att svara adekvat på normala insulinnivåer, förekommer primärt inuti musklerna, levern och fettvävnaden. I levern hämmar insulin normalt frisättningen av glukos. Vid insulinresistens sker emellertid en felaktig frisättning av glukos från levern in i blodet. Proportionen insulinresistens kontra dysfunktion av betaceller skiljer sig åt från människa till människa – en del har primärt insulinresistens och endast en smärre defekt i insulinutsöndringen, medan andra har en lätt insulinresistens och primärt en brist i insulinutsöndringen.
Andra potentiellt viktiga mekanismer som är förknippade med typ 2-diabetes och insulinresistens inkluderar ökad nedbrytning av lipider inuti fettceller, resistens mot och brist på inkretin, höga glukagonnivåer i blodet, ökad salt- och vattenretention i njurarna och en felaktig metabolismreglering i centrala nervsystemet. Emellertid utvecklar inte alla människor med insulinresistens diabetes, eftersom det även krävs att de pankreatiska betacellerna har en nedsatt insulinsekretion.
Symtom
De klassiska symptomen för typ 2-diabetes är:
- ökad törst
- ökad urinproduktion
- ökad hunger
- viktförlust
- dimsyn
- klåda
- perifer neuropati
- återkommande vaginella infektioner
- trötthet
Många människor har emellertid inga symtom under de första åren och får sin diagnos vid rutinkontroller. Människor med typ 2-diabetes mellitus hamnar sällan i icke-ketotisk hyperosmolär koma (ett tillstånd med mycket högt blodsocker förknippat med en sänkt medvetandegrad och lågt blodtryck).
Komplikationer
Typ 2-diabetes är i vanliga fall en kronisk sjukdom förknippad med tio års kortare förväntad livslängd. Detta beror delvis på ett antal komplikationer, med vilka sjukdomen är förknippad, inklusive två till fyra gånger högre risk för hjärt- och kärlsjukdomar, inklusive ischemisk hjärtsjukdom och stroke, tjugo gånger fler amputationer av nedre extremiteter och fler sjukhusinläggningar.
Sjukdomen har även förknippats med en ökad risk för kognitiv dysfunktion och demens via sjukdomsförlopp som Alzheimers sjukdom och vaskulär demens. Andra komplikationer inkluderar acanthosis nigricans, sexuell dysfunktion och återkommande infektioner.
Orsaker
Utvecklingen av typ 2-diabetes beror på en kombination av livsstilsfaktorer och genetiska faktorer. De primära orsakerna kan vara följande:
- Ökande ålder
- Sömnbrist har kopplats till typ 2-diabetes
- Förändrad DNA-metylering.
- Fetma tros vara den primära underliggande orsaken till typ 2-diabetes hos de individer som bär genetiska anlag för sjukdomen
- Bristande fysisk aktivitet
- Dålig kost
- Stress
- Urbanisering
- De som inte har regelrätt fetma men ändå får typ 2-diabetes har ofta en hög midja-höftkvot.
- En överkonsumtion av socker-sötade drycker förknippas med ökad risk.
- Mättade fetter och transfetter ökar risken, medan fleromättat såväl som enkelomättat fett har visat minska risken att utveckla typ 2-diabetes.
- Stort intag av vitt ris ökar risken att utveckla sjukdomen.
- Bristande motion tros orsaka 7 procent av fallen av typ 2-diabetes.
- Ett antal läkemedel och andra hälsoproblem kan predisponera för diabetes. Läkemedlen ifråga inkluderar glukokortikoider, tiazider, betablockerare, atypiska antipsykotika och statiner.
- De som tidigare har haft graviditetsdiabetes löper större risk att utveckla typ 2-diabetes.
- Andra hälsoproblem som också är förknippade innefattar akromegali, Cushings syndrom, giftstruma, feokromocytom och vissa typer av cancer till exempel glukagonomer.
- Testosteronbrist förknippas också med typ 2-diabetes.
- Kvinnor som har polycystiskt ovarialsyndrom (PCOS) ar en ökad risk att utveckla diabetes typ 2.
Diagnos
Världshälsoorganisationens definition av diabetes (både typ 1 och typ 2) av förhöjd glukos vid en enda avläsning med symptom, i övrigt förhöjda värden vid två tillfällen, gäller endera:
- fastande plasmaglukos ≥ 7,0 mmol/l (126 mg/dl) eller
- med ett glukostoleranstest två timmar efter den orala dosen med plasmaglukos ≥ 11,1 mmol/l (200 mg/dl)
Ett slumpmässigt blodsockerprov på över 11,1 mmol/l (200 mg/dL) i samband med typiska symptom eller glykerat hemoglobin (HbA1c) på över 6,5 procent är en annan metod för att diagnostisera diabetes.
År 2009 rekommenderade en internationell expertkommitté, vilken inkluderade representanter från American Diabetes Association (ADA), International Diabetes Federation (IDF) och European Association for the Study of Diabetes (EASD) att man ska använda ett tröskelvärde på ≥6,5 procent HbA1c för att diagnostisera diabetes. American Diabetes Association antog denna rekommendation år 2010. Positiva tester ska upprepas, om inte personen uppvisar typiska symptom och blodsocker >11,1 mmol/l (>200 mg/dl).
Förhållandet mellan resultaten från glukostoleranstester, fasteglukos eller HbA1c och komplikationer, t.ex. retinala problem är avgörande för en diabetesdiagnos. Ett fasteblodsocker eller slumpmässigt blodsocker är att föredra framför glukostoleranstest, eftersom de är lättare att hantera. Fördelarna med HbA1c är att fasta inte krävs och att resultaten är stabilare, men nackdelen är att testet är dyrare än blodglukosmätningen.
Typ 2-diabetes karakteriseras av hög blodglukos i samband med insulinresistens och relativ insulinbrist. Detta till skillnad från typ 1-diabetes, då det råder en absolut insulinbrist till följd av destruktion av cellöar i bukspottkörteln , och graviditetsdiabetes, vilket är en ny debut av högt blodsocker i samband med graviditet. I allmänhet går det att skilja mellan typ 1- och typ 2-diabetes beroende på vilka omständigheter som föreligger. Om diagnosen är tveksam kan det vara till hjälp att använda sig av antikroppstester för att bekräfta typ 1-diabetes och C-peptid-nivåer kan vara användbart för att bekräfta typ 2-diabetes.
Konventionell behandling
Typ 2-diabetes behandlas till en början med ökad fysisk aktivitet och träning och förändringar i diet. Om blodglukosnivåerna inte sänks tillräckligt via dessa åtgärder kan läkemedel komma att krävas, till exempel metformin eller insulin. För de som tar insulin krävs vanligtvis regelbunden kontroll av blodsockernivåerna.
Om andra riskfaktorer för hjärt- och kärlsjukdomar, exempelvis hypertoni, högt kolesterol och mikroalbuminuri, behandlas ökar en persons förväntade livslängd. Intensivbehandling av blodtryck (lägre än 130/80 mmHg) jämfört med standardbehandling av blodtryck (lägre än 140–160/85–100 mmHg) resulterar i en något minskad risk för stroke, men ger ingen effekt på dödsrisken i allmänhet.
Komplementärmedicinsk behandling
Den ortomolekylära medicinska terapin rekommendera följande:
- Viktreduceringsterapi vid övervikt
- Undvik sukros, fruktos och andra raffinerade kolhydrater
- Mindre men frekventare måltider
- Ät mer kokt mat eftersom kokning reducerar mängden advanced glycation produkter
- Ät mer efter glykemiskt index
- Ät mer fibrer
- Krom 200-1000 mcg tillsammans med 50-100 mg vitamin B3 per dag
- Biotin 3-16 mg/dag
- Inositol 600-1200 mg/dag i vissa fall
- Vitamin E 400 IE/dag
- Vitamin D 50-100 mcg/dag
- Vitamin C 500-1500 mg/dag
- Niacinamid 500 mg tre gånger om dagen
- Vitamin A (inte betakaroten) 5000-25000 IE/dag
- Bredspektrum vitaminer och mineraler
- Regelbunden mätning och kontroll av blodsockervärden
OBS. Det bör poängteras att den svenska patientsäkerhetslagen förbjuder behandling av diabetes av icke-legitimerad personal.
